Nerverna inför imorgon bara kittlar i magen och i hjärtat och i hjärnan. Jag ogillar att tvingas prata om att någon gjort mig illa. Att gå igenom det igen. Även om det inte var jätteallvarligt så är jag faktiskt lite rädd när jag går själv. Säkert mesigt, men jag är faktiskt inte såhimla häftig egentligen. Håll en tumme för att det går bra imorgon.

Diskuterar sambolivets möbelkrångel. Hur kommer det sig att det största problemet alltid är hur mina kläder ska få plats? Och mina skor kommer garanterat inte få plats. Värdelöst. Just nu står en stor byrå i hallen tillsammans med en liten grön plastgran och en lökhackare. S prioritering på nödvändiga saker gör mig lika förvirrad varje gång. Vädret idag har matchat mitt humör; sol, mulet, åska, hagel, regn, sol. Bergochdalbanan i mitt inre körde en katastrofal tur idag. Tur att jag hann spänna fast mig.

Upptäckte att någon pratat in ett meddelande och lyssnade av. Det var från Polisen i Tierp som ville utreda misshandeln jag råkade ut för under studentdagen. Nu ska jag dit till någon form av "förhör" eller "utredning" imorgon klockan 12:30.
Jag är nervös. Lite rädd också. Ville egentligen bara glömma det som hände. Tänk om han blir arg på mig och vill "hämnas" för att jag gått till polisen? Är det normalt av mig att bli på riktigt orolig?

Jag har försökt intala mig själv att han inte skulle känna igen mig ändå. Men tänk om.
Tänk om Tänk om...

Någon bjöd på sig själv, någon låtsas vara kär.
Vad glad han ser ut, han har väl inte glömt bort
Att hans mamma är ful och han är dålig på sport


Dagen är mulen och grå. Inte ens ormarna orkar ringla omkring en dag som denna. Spökena på mina pyamasbyxor håller mig sällskap i vardagsrummet och ångesten börjar lägga sig lite. Så mycket jag egentligen borde göra, men inte orkar. Jag har ingen lust, ingen energi, inget alls. Rösten i telefonen gör mig både lugn och frustrerad, stillar mitt kaos men startar en tornado.
Hela livet går på repeat och jag gör samma sak varje dag, samma ingenting varje dag. Går omkring. Stirrar i taket. Pillar bort nagellack. Följer blåmärken med fingret. Dricker juice ur förpackningen. Bara väntar på att livet ska sluta ta mig på omvägar och bara slänga upp mig på motorvägen igen. Jag är trött på att springa snubblandes på snåriga stigar som bara river och sliter i mig. Vill inte skrapa knäna mer, vill inte plocka barr från håret.

 

Det surrar från elementet i sovrummet. Kan höra tåg dåna förbi. Människor på väg bort, på väg hem, på väg ingenstans. Det susar i mina öron och det enda jag vill är att hålla händerna för och skrika så högt det bara går. Om det ens går. Min röst håller inte för en sådan kraftansamling. Känns som att jag trasslat mig fast igen i det här förjävliga nystanet som kallas livet. Livet där vänner blir ovänner, respekt blir krig, kärlek blir hat. Där sanning blir lögn. Där lögnen blir sann. Jag ligger ensam och tyst i sovrummet. Försöker få någon ordning på någonting, vad som helst. Förbannat mig själv för att jag inte dammsög upp oboypulvret från golvet, att jag inte satte nytt påslakan på täcket, varför den stora gråa fula datorskärmen fortfarande står här inne. Kaos. Allt är bara KAOS KAOS KAOS.