Man är den man är

        2011-02-05 / 22:42:22



Mitt svamlande kan ibland gå över styr. Och ibland är jag till och med för krävande för mig själv. (Herregud, när man själv bara vill slå igen dörren i ansiktet på en då är det rätt illa.) Samtidigt vet jag att jag inte kan klandra mig blodig och gråtande på grund av det.
För jag vet att jag inte kan hjälpa det. Jag kan inte kontrollera min hjärna och hur denna mixar substanser som en aspackad fjortonåring i baren. Det blir liksom inte rätt. Hur mycket jag än vill och försöker.
Det är bara med tiden som jag kan bli frisk och få leva så normalt och tråkigt som jag vill.

Ibland känner jag mig ensammast i världen.
Fastän jag vet att det finns flera tusen fler där ute i världen som känner precis samma sak.

Att S är så tålmodig med mig är fantastiskt. Men kanske förstår han, som så många inte förstår, att det inte är jag som väljer att vara rabiat och galen. Att det bara blivit så av ren otur.
Man är den man är, när man inte blev den man skulle. Eller någonting sånt.

För vem vore jag utan dessa skador och ärr?
Vem vore jag utan min historia?

Kommentarer



NAMN
Kom ihåg mig, tack!

MEJL:


BLOGG/URL:


KOMMENTERA:



Trackback