Mitt krig med mig själv.

        2011-02-01 / 20:48:04



Jag sitter ganska ofta och bara stirrar i taket i min lilla etta i ghettot utanför Uppsala. Jag har som alltid alla lampor tända i köket, hallen och i rummet. Jag ogillar mörka vrår. Vill kunna se allt. Det är en del i min mörkrädsla gissar jag och min panik över att bli lämnad ensam.

Att vara knäpp i huvudet har inga fördelar alls. Speciellt inte när man sitter ensam och fastnar i elaka tankar om hur värdelös och dum i huvudet man är. För att inte glömma att man är tjock, äcklig, sämst och fel. Det är svårt att konstant utmana dom där tankarna och säga åt dom att dom ljuger. Ibland så tror man blint på vad hjärnan säger och då ligger jag mest på mattan mitt i rummet och gråter.

Ibland funkar inte mina mediciner. Då blir jag uppgiven och känner mig så hjälplös och utlämnad. Finns ingen mer naken och tom känsla som då. Ibland känns verkligen varje dag som en kamp för överlevnad. Min fiende är mitt eget huvud och det som finns där i.

Ni kan tänka er vilket krig det blir, när båda sidor sitter i samma kropp.

Kommentarer



NAMN
Kom ihåg mig, tack!

MEJL:


BLOGG/URL:


KOMMENTERA:



Trackback