Och då menar jag inte att kunna laga mat, diska, städa och rensa avloppet. Jag menar att kunna klara sig utan att konstant prata med någon, umgås med någon, ja ni vet allt sånt där socialt.
Jag bodde ihop med S i över ett halvår. Det var oändligt skönt att alltid ha någon som kom hem, eller som fanns där när man själv kom hem. Som delade samma luft som  en själv. Ni kan säkert tänka er vilken förändring när jag sedan flyttade tillbaka till min egna lilla etta i ghettot.
Tystnaden. Tristessen. Jag hade helt glömt hur man roade sig på egen hand. Och att vara tyst i flera timmar.

Nu, efter några veckor så börjar det komma tillbaka. Tristessen blir lite av ens kompis och inte en fiende. Men det är fortfarande ibland som jag bara lägger mig i soffan och bara glor och tror att jag nog kommer tyna bort snart om ingenting händer.

För visst kan jag laga mat, och diska, städa, rensa avlopp, byta proppar och glödlampor, handla, plugga, bygga möbler, skaka mattor, byta dammsugarpåse och vädra. Men att roa mig själv... det är jag uppenbarligen helt värdelös på.