Pendlar upp och ner. Efter varje upp kommer ett sjuhelvetes ras ner och jag blir nervös, orolig, paranoid och ledsen. Oftast helt utan anledning. Eller av världens minsta anledning.

(Note to self: Världen går inte under på grund av damm i hörnen)

Nej jag vet. Men paniken och stressen i mig känns lika verklig som om världen på riktigt skulle gått under. Tiden bara kryper fram. Beslutsångesten blir brutal. Ska jag säga något? Ska jag skita i det? Ska jag röka? Ska jag äta? Ska jag gråta? Ska jag slåss? Ska jag skratta? Ska jag låtsas? Ska jag försöka?

Tröttheten blir så påtaglig när hjärnan hinner ikapp. När man lyckats koncentrera sig på filosofer och historia så pass hårt att man stängt ute allt annat. Det man glömmer är att det då legat och samlat ihop sig ungefär hundrafemtioelvatusenfyrahundraåttiotre stycken saker som krashar över en som world trade center. Och där i botten ligger man och bara tänker: Fan också... det här sög ju.

Varenda gång som jag försöker förklara, oavsett om det är för S, för någon vän eller för en läkare, så misslyckas jag. Det är så svårt att förklara någonting som man inte riktigt själv förstår. Som man inte riktigt kan sätta fingret på. Frustrationen blir då enorm och man vill så gärna få folk att säga "Jaha, jag förstår" men man ser i ögonen att dom bara nickar för att sympatisera... Fastän dom egentligen inte förstår någonting av det man säger.

Kraften som läggs på att försöka trycka ner och undvika ångest och oro och problem gör mig alldeles utmattad. Jag har mitt hopp hos medicin. Tänk om allt bara försvann tack vare piller. Tänk vad lätt allt skulle bli. Tänk vad mycket enklare det skulle vara att älska mig då.

Stackars S... Jag är världens sämsta människa.

Pendlar upp och ner. Efter varje upp kommer ett sjuhelvetes ras ner och jag blir nervös, orolig, paranoid och ledsen. Oftast helt utan anledning. Eller av världens minsta anledning.

Nej jag vet. Men paniken och stressen i mig känns lika verklig som om världen på riktigt skulle gått under. Tiden bara kryper fram. Beslutsångesten blir brutal. Ska jag säga något? Ska jag skita i det? Ska jag röka? Ska jag äta? Ska jag gråta? Ska jag slåss? Ska jag skratta? Ska jag låtsas? Ska jag försöka?

Tröttheten blir så påtaglig när hjärnan hinner ikapp. När man lyckats koncentrera sig på filosofer och historia så pass hårt att man stängt ute allt annat. Det man glömmer är att det då legat och samlat ihop sig ungefär hundrafemtioelvatusenfyrahundraåttiotre stycken saker som krashar över en som world trade center. Och där i botten ligger man och bara tänker: Fan också... det här sög ju.

Varenda gång som jag försöker förklara, oavsett om det är för S, för någon vän eller för en läkare, så misslyckas jag. Det är så svårt att förklara någonting som man inte riktigt själv förstår. Som man inte riktigt kan sätta fingret på. Frustrationen blir då enorm och man vill så gärna få folk att säga "Jaha, jag förstår" men man ser i ögonen att dom bara nickar för att sympatisera... Fastän dom egentligen inte förstår någonting av det man säger.

Kraften som läggs på att försöka trycka ner och undvika ångest och oro och problem gör mig alldeles utmattad. Jag har mitt hopp hos medicin.

Tänk om allt bara försvann tack vare piller.

Tänk vad lätt allt skulle bli.