Jag är så dålig på att klara mig själv. Kan inte stå ensam. Inte stå på egna skakiga ben.

Jag har så svårt att bara släppa taget om någon som någon gång varit så nära tätt inpå att man kan känna hjärtslagen mot handen. Jag har så svårt att acceptera att jag misslyckades, med någonting som jag så gärna ville lyckas med. För att planera livet kan man alltid göra, men det blir aldrig någonsin som man tänkt. Man kan drömma om happily ever after, men det händer alltid olyckor och tragedier som stör.

Jag kan klara mig flera timmar, utan att det ens passerar i mina tankar. Ibland flera dagar. Men när det väl dyker upp, sådär från ingenstans, då känns det som att hela bröstkorgen bara kollapsar för att trycket blir för hårt. Som att hjärtat bara brister i tusen bitar och krossas under sorgen av att ha förlorat.

Och jag kan säga att jag inte saknar dig.

Och jag kan säga att jag inte älskar dig.

Och jag kan säga att jag inte bryr mig.