Det kändes välbekant och bekvämt att åter igen sitta i den röda fåtöljen. På bordet ligger en limegrön penna med texten "Concerta" och ett paket näsdukar. Trafiken utanför är snabb men jag hör inget av den. Det är tyst här inne. Fram tills Carina frågar varför jag kommit tillbaka efter mitt års uppehåll. Och då kommer allt fram.

Och hon nickar, antecknar och förstår. Hon lägger inte huvudet på sned och ömkar mig, hon lyssnar och ser att det finns en lösning för mitt sjuka. 

Och jag berättar, dricker ur mitt hämtkaffe och bara pratar och pratar och pratar. Hon hon lyssnar så tålmodigt på saker jag svamlar om och försöker förklara, men som inte går. Och vi vrider och vänder på det tills vi till sist inser vad det är som skaver. För det är rätt mycket som gör det. Skaver alltså.

Efter över en timme kliver jag ut i verkligheten igen. En fjäder lättare.

För jag är sjuk. På riktigt. Det är inget hittepå. Det är bekräftat. Och nu ska det bort.