One day, two days, three days, four.
Blogg.se app
Testar bara blogg.se's app till iPhone för att se hur det funkar :)
Snygg man.
Yum.
Bokstavsbarn
Så ja. Första dagen som jag börjar med Citalopramen (igen egentligen, för åt den 2009 också). Helvete vad sur jag blir om det inte fungerar. Det måste verkligen fungera. Jag orkar inte var ett helt jävla coconut tree längre.
Enough is enough liksom.
Anyway. Ska iväg på middag om några minuter. Det ska bli sjukt trevligt för det var länge sen jag träffade F, Y och B. Och nu har det dykt upp ett K där borta också. Storfamiljen liksom.
Imorgon kommer M.
Jag gillar bokstäver. Och fåglar.
Gnällungen.
Jag har en läkare, han heter Kurt. Jag har en sjuksköterska, hon heter Carina. Jag har en kurator, hon heter Lisa. Jag har en vid-behovs-medicin, en insomnade, en antidepressiv. Jag har inga pengar. What so ever. Jag har en enorm hög med räkningar. Jag har huvudvärk. Jag försöker sluta röka. Jag sover skitdåligt. Jag har alltid ont i ryggen. Jag är alltid trött. Jag vill gråta. Jämt.
Så. Nu har jag fått gnälla lite.
Tack.
Dancing - Elisa
So fucking what.
Så trött. Så trött på att aldrig ha några pengar. Att alltid stressa över att kunna betala hyran, elen. Inte ha råd med varken pasta eller mat till katterna. Ibland blir stressen så överväldigande att jag bara lägger mig ner i soffan och slutar bry mig.
So what om jag blir vräkt? So what om dom stänger av elen?
So what om dom stänger av telefonen och internet? So what om jag inte har råd att äta?
SO FUCKING WHAT.
Och så ligger jag där. Stirrar upp i taket och tänker att jag orkar verkligen inte. Jag orkar verkligen inte ta tag i det här jävla berget av mina personliga issues för att till sist kanske få börja leva lite. Jag orkar verkligen inte gräva omkring där inne i min skithjärna. Det är för mycket skräp där från början ändå, så lika bra att trycka CTRL+A och sen Delete. Börja om på nytt. Starta om. Reboot.
Gnällkärring är vad jag är.
En lat jävla gnällkärring.
That's life.
Förloraren
Jag är så dålig på att klara mig själv. Kan inte stå ensam. Inte stå på egna skakiga ben.
Och vissa dagar går det okej, som att jag aldrig någonsin älskat dig.
Som att du aldrig någonsin funnits.
Och andra dagar rasar hela världen samman, som att vi inte klarar oss utan varandra.
Jag har så svårt att bara släppa taget om någon som någon gång varit så nära tätt inpå att man kan känna hjärtslagen mot handen. Jag har så svårt att acceptera att jag misslyckades, med någonting som jag så gärna ville lyckas med. För att planera livet kan man alltid göra, men det blir aldrig någonsin som man tänkt. Man kan drömma om happily ever after, men det händer alltid olyckor och tragedier som stör.
Jag kan klara mig flera timmar, utan att det ens passerar i mina tankar. Ibland flera dagar. Men när det väl dyker upp, sådär från ingenstans, då känns det som att hela bröstkorgen bara kollapsar för att trycket blir för hårt. Som att hjärtat bara brister i tusen bitar och krossas under sorgen av att ha förlorat.
För jag förlorade livet jag ville ha.
Förlorade livet jag kunde ha haft.
Och jag kan säga att jag inte saknar dig.
Och jag kan säga att jag inte älskar dig.
Och jag kan säga att jag inte bryr mig.
Men jag kan aldrig, aldrig glömma dig.
Jag saknar dig mindre och mindre
jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett vad
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av
och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
när jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
dem ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nått
och jag ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
jag tycker mig höra mig vad dem tänker; "är hon sådär jämnt?"
och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
jag kan sitta själv i parken tills solen ändrat färgen i mitt hår
jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om
jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
(Melissa Horn)
Höst. Kallt. Gud. Skit.
Vaknar av att det känns som att en freakin' sledgehammer krossat varenda revben i min bröstkorg. Inser redan då att idag kommer bli en riktigt jävla dålig dag. Det är mulet dessutom och kallt. Det är höst. Skithöst. Det är en sådan skithöst att jag blir alldeles gråtig av att Tommy Körberg sjunger på TV. Bara det lär ju vara beviset på att allt inte riktigt är helt okej i min hjärna.
Jag kommer på mig själv med att vänta. Jag väntar och väntar och väntar och när folk frågar vad det är jag väntar på så kan jag aldrig svara. Något? Någon? Vadsomhelst? Förändring? Ändring?
Det är underligt att oavsett hur många människor man har runt sig att man fortfarande kan känna sig så fruktansvärt ensam. Som att man står själv vart man än ställer sig, att man går runt i tomhet fastän hela livet är fyllt av prylar, personer, program och musik.
För vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går
Den Gud älskar, lyckan får.
Amen.
Jag hatar dig Gudjävel.
I'm back.
Uppdatering.
Slut mellan mig och S och inser att det är första gången jag står helt ensam sedan jag var 16. Pappa hamnade på LVM-hem i Maj och blir släppt i November. Mamma och Pappa har skiljt sig. Mamma bor i Västerås. Lillebror flyttade till Falun. Jag hamnade på Hispan. Är nu officiellt inkapabel att ta hand om någon form av socialt liv. Jobb eller vad som helst är någonting jag inte klarar av. Ångesten ligger i ungefär 24 timmar om dygnet. Sovandes som vaken, spelar ingen roll. Knaprar Sobril som om det vore godis. Dricker öl som att det vore livet.
Är dödsrädd för döden som alltid. Det är bra säger mina läkare och psykiatriker och sjuksköterskor och kuratorer. Det är bra att du är rädd för döden, Nova, så att du inte försöker ta livet av dig. Och jag svarar att Ja, det är ju fantastiskt, synd bara att livet börjar skrämma mig ännu mer. Och då lägger dom sina jävla huvuden på sned och tänker att Stackars stackars det arma lilla flickebarnet. Och jag sitter där mitt emot och hatar dom av hela mitt trasiga skithjärta och är så trött på att alltid hamna i "tyckasyndomstolen".
Stampar på samma ruta som i alla år.
Här kommer man ingenstans.
Här står man still.
Tills man dör.
och slutar vara rädd.
Födelsedag!
Imorgon. Eller ja, om 2 ½ timme ungefär så fyller yours truly 22 år. (:
Idag hade jag ett litet födelsedagsfika med mamma och lillebror och S. Och fick massa fina saker, bland annat en jacka, en sjal, strumpor och brevpapper.
WIE!
Woah
Jag vet. Det har varit jävligt dålig uppdatering här och kommer nog fortsätta vara rätt lågt på den fronten ett tag. Anledningarna är många, här får ni några stycken:
Kuggade tentan vilket betyder att jag måste plugga till omtentan samtidigt som jag parallellt måste hålla takt med nya kursen. Min medicinering och den ökade dosen gör mig trött och bitter och finnig och ledsen och glad, så allt är kaos och upp och ner och lite hit och dit. Jag fyller år på måndag och har födelsedagsfiranden hela helgen.
Så, har ni tur så kommer jag tillbaka ganska snart.
But don't hold your breath waiting.
Hejdå Uppsala
Impulsåker till S såklart. Som alltid.
Det är fint av mig tycker jag.
Faktiskt.
<3
PUSS!
Tentan klar och tristess
Sådär, då är man hemma igen efter att ha skrivit tentan. Kändes sådär. Var en fråga jag inte ens försökte mig på att svara på då jag inte ens hört namnet tidigare, en fråga som jag vet att jag svarat fel på och en som jag är bombsäker på är rätt. Så man får se hur det går.
Gick en snabbrunda på stan också och köpte en tvättkorg och två kuddar. Imorgon (eller kanske redan ikväll) åker jag till finaste S och hänger där hela helgen. Tillsammans med katter, kattungar och ormar. Hugo blir 7 veckor på söndag. Stor kisse och snart får han flytta hem till mig tillsammans med Johnny (som blev kastrerad igår, han var så himlans duktig sa S).
Vet inte riktigt hur jag ska spendera den här eftermiddagen och kvällen. På ett sätt vill jag åka till Tierp, men på ett annat är det nog bäst att jag är hemma ikväll. Blir ju fullständigt galen av att hänga med S och hundra katter för lång tid. Och det blir så tråkigt för båda om jag ska vara irriterad liksom.
Nu ska jag kolla lite i nya kurslitteraturen. Smell you later!
