Vi ska alla en gång dö, sjunger Kent.

Åkte ut till Mamma en sväng. Kände att jag behövde vara där och backa upp. Vet att mina ord inte ens passerar min älskade pappas huvud, ännu mindre att han lyssnar, förstår och tar till sig. Men det är mest för min egen skull som jag sätter mig där, gråter och ber om att han ska sluta vilja dö och börja vilja leva.

Jag vet att jag måste äta min medicin för att liksom börja fungera igen. Men när acne a la world war three typ omgrupperar sig och går till gemensam aggressiv attack överallt på hela min kropp, då känns det nästan inte ens värt det där lilla unset av hopp att leva ett normalt liv.

Hur kan du vara så hård hur kan du vara så kall hur kan du inte bry dig hur kan du bara låta det vara hur kan du inte försöka hur kan du inte reagera hur kan du bara låta det passera.

Sådana frågor får jag ibland.

Hur kan du bara se svart och vitt och inga gråzoner hur kan du inte ge folk hundra chanser minst hur kan du inte välja dina krig med omsorg varför måste du alltid vara så dramatisk varför måste alla jämt göra som du vill varför tar du bort människor ur ditt liv så fort dom gör dig illa.

Sådana frågor får jag ibland.

Hur kommer det sig att du inte kan svälja din stolthet hur kan du sitta där på andra sidan stan och säga elaka saker hur kan du undvika att se mig och varför ljuger du ibland om hur du mår och varför är du inte bara ärlig mot alla oss runt omkring dig och varför kan du inte bara fungera normalt som alla andra människor för vi vanliga dödliga pallar faktiskt inte med allt jävla skit som du släpar med dig hela tiden.

Så säger folk ibland.

Hur kan du vara så egoistisk hela tiden måste allting alltid handla om dig kan du inte bara ta tag i ditt liv och blir sådär vettig och bra som den där eller vad är det för fel på dig egentligen och säg till när du mår bättre så kan vi går ut och dricka sprit och kräkas i buskar och dansa oss svettiga under blinkande lampor där ingen bryr sig ett skit om vilka vi är så länge vi inte trampar på deras tår. Kan du inte bara vara sån som du var förut varför är du inte bara sån där rolig typ som du var förr. Så säger dom.

 

Det är så det är bara. Säger jag. Det är så det blir när man inte riktig blev som man skulle.

Inatt drömde jag så mycket om gamla vänner så att jag var helt förvirrad när jag vaknade, för att jag trodde att vi fortfarande var vänner och att jag skulle ringa dom på en gång. För det hade jag lovat i drömmen. Skumt. Saknar jag dom alla så pass mycket?

Jag känner att jag klarar mig bra, att jag faktiskt inte behöver dom som nu inte finns. Vad ska jag med dom till när dom sårat, svikit och betett sig illa mot mig? Varför ska jag sakna dom? För att jag fortfarande älskar dom? För att jag fortfarande älskar varenda en av dessa dårar som en gång funnits men inte finns mer.

Det är sant. Hur mycket jag än intalar mig själv att jag inte gör det.
Det är svårt att ta sig in i mitt hjärta, det är ännu svårare att sparka ut dom som väl lyckats ta sig in.

Over and out, bitches.

När jag ser mig i spegeln möter jag ansiktet av en person jag en gång kände, men inte minns namnet på. Jag kommer på mig själv med att dra in magen lite, jämföra handlederna, sätta händerna runt midjan och klämma lite. Varför gör jag fortfarande det? Varför har jag inte kommit längre sedan högstadiet?
Jag vet att jag inte är tjock jag vet ju det.

Men i min spegelbild ser min kropp ut att vara bred, skev och fel. Hur jag än vänder, vad jag än gör. Brösten för små, fötterna för stora, låren för breda, rumpan för tjock, midjan för stor, håret för slitet, näsan för bred. Jag vet att min hjärna bara snackar skit. Men det är för jävla svårt att faktiskt bara be den att dra åt helvete och hålla käften. Eftersom att den faktiskt sitter fast i mitt huvud.

Jag får ångest. Ångest över hur mycket jag ätit idag. Hur mycket jag kommer äta imorgon. Varför åt jag massa godis och chips, varför ska jag dricka cola när jag kan dricka vatten. Varför äta mat när jag kan röka en cigg?

Håll käften, hjärna!

Varför ska jag väga mer än 50 kg? Det är alldeles lagom. Det är precis sådär bra som det ska vara.
Men du väger 49 och du tycker fortfarande att du är tjock. Fastän du ligger på undervikt enligt BMI.
Va? Gör jag? Nä. Vågen ljuger. Överarmarna, måste få bort överarmarna.
LÄGG AV! HÅLL KÄFTEN HJÄRNA. Annars tystar jag dig för evigt!

Har spenderat de senaste timmarna med att lyssna på musik bara och att försöka trycka ner ångesten. Det är svårt när det känns som att så mycket antingen går emot en eller bara blir fel. Som att mina ord inte räcker fram eller är tillräckligt höga. Vilken volym måste jag ha när jag pratar för att det ska höras?

Jag börjar ana ett mönster i min ångest. Situationer, människor, tider, samtalsämnen. Mönstret gör mig ledsen, för det är någonting som jag inte alls vill ska vara negativt för mig utan positivt. Jag ser i min kalender när jag tagit medicin, när jag haft stark ångest och oro. Och it all becomes so clear.

And it breakes my heart.

Jag blir labil, mitt humör skiftar snabbare än vanligt (vilket jag inte trodde var möjligt), gråten i halsen hela tiden, pulsen ökar, luften blir kvav, trycket över bröstet outhärdligt, händerna skakar och allt snurrar.
Jag hoppas så att jag har fel. Men om detta stämmer, om detta mönster stämmer, så kommer jag ställas inför ett val som blir bland de svåraste jag någonsin tvingats göra.

Fan.

Känns som att jag är på väg in ett skov igen. Orken och lusten har liksom försvunnit någonstans och jag fruktansvärt svårt att koncentrera mig och fokusera; på studier, i samtal eller i serier. Jag har mycket svårt att följa ett samtal och ännu svårare att kunna hålla en röd tråd när jag pratar. Jag glömmer ofta vad min poäng var.

Stackars S är den som alltid får stå ut med mina allra värsta sidor. När jag inte är där så ringer jag flera gånger om dagen bara för att höra hans röst och så känner jag mig sämst och ful och värdelös och får för mig att jag inte duger, vilket går ut över honom. Jag blir paranoid och nojig över att han ska tröttna på mig och lämna mig. Vilket han alltid säger att han aldrig kommer göra. Och när jag mår bra så tror jag på honom.
Att han står ut är jag så enormt tacksam över. <3

Ett annat tecken på att jag verkar vara på väg nedåt igen är att jag tappar hungern. Jag känner mig inte hungrig och det enda jag kan tänka mig att få i mig är kaffe och socker (typ muffins eller bullar etc). Att jag sedan är trött jämt och ständigt är också ett relativt säkert kort.

Som tur är så ska jag till läkaren nästa vecka och förhoppningsvis få ut nya antideppressiva och någonting stämningsstabiliserande.

Ibland stirrar jag på dörren. Väntar på att det ska ringa på och att jag ska kika efter vem det är och att det är du. Att du bara hade vägarna förbi, att du saknade mig, att du fanns. Vad som helst. Jag vet att du aldrig kommer göra det, men lik förbannat kommer hoppet ändå.
När jag går på stan så håller jag i mobilen så hårt. Tänker att du kanske skickar ett sms och säger "hejjagsågdignyssstannaenstund". Och jag skulle stanna, men bara för en stund. Och bara lyssna på det du har att säga. Och du skulle le och skratta på det sättet bara du kan och jag skulle le och skratta bara för dig.

Och jag sitter och väntar. På något som inte kommer hända. Men jag kan inte låta bli. För jag är naiv och en drömmare, en förlorare och en vinnare. En som hoppas för mycket och agerar för lite.

Precis pratat med min läkare. Hon är snäll. Och har en fin dialekt och säger alltid att det faktiskt inte är så konstigt att jag är sjuk, och att det jag känner inte är fel. Jag tycker om henne. Nästa vecka har jag tid där. (Kom ihåg.)

För en stund sedan satt jag på balkongen och frös medan jag rökte. Och så mindes jag plötsligt en natt i Sävja. När jag och en dåvarande vän satt på den balkongen under varsin filt mitt i natten och bara log. Vi var mycket bra vänner, jag och X. En kväll gick vi till slottet och avslöjade hemligheter för varandra, en annan satt vi bara och kollade på Sex and the City. X tillät mig att vara galen, och skrattade aldrig åt mig utan med mig.

Jag behandlade X mycket illa. Utan att jag egentligen ville det. Nu är vi inte vänner längre och det är någonting jag saknar fortfarande. Trots att det gått nästan prick ett år sedan det försvann. Jag har bett om ursäkt minst hundra gånger, men sveket jag gjorde var för stort.

Det är så mycket jag saknar.
Förlåt.

30 mg atarax och mitt illamående släppte. Jag ogillar starkt att min ångest börjar utveckla nya symtom. Tidigare har det varit hjärtklappning, andnöd, tryck över bröstet och skakningar. Nu är det även illamående, kraftig yrsel och svaghet i muskler som tillkommer. Fan...

Flera gånger om dagen blir det såhär och det enda jag kan göra är att svälja medicinen och hoppas att det hjälper. Men har ju en maxdos på 25-50 mg max 3 gånger om dagen. Och om jag ska ta min sömnmedicin så får jag bara ta atarax 2 gånger om dagen.

Är så trött på det här. Trött på att inte fungera mer än korta stunder i taget. Tänk vad skönt om man kunnde vara effektiv och fokuserad och glad en hel dag. Utan att hjärnan ballar ur och gör en tvärvändning.

Om 1½ vecka har jag tid hos min läkare. Då ska vi börja prata om mina nya antidepressiva och i vilken dos jag ta dom. Min tidigare läkare att ju undermedicinerat mig i rädsla för att göra mig bipolär. Idiotier.

Jag vill vara normal.
I alla fall i den mån att min hjärna inte strejkar.
Är det för mycket begärt?

Att vara knäpp i huvudet har inga fördelar alls. Speciellt inte när man sitter ensam och fastnar i elaka tankar om hur värdelös och dum i huvudet man är. För att inte glömma att man är tjock, äcklig, sämst och fel. Det är svårt att konstant utmana dom där tankarna och säga åt dom att dom ljuger. Ibland så tror man blint på vad hjärnan säger och då ligger jag mest på mattan mitt i rummet och gråter.

Ibland funkar inte mina mediciner. Då blir jag uppgiven och känner mig så hjälplös och utlämnad. Finns ingen mer naken och tom känsla som då. Ibland känns verkligen varje dag som en kamp för överlevnad. Min fiende är mitt eget huvud och det som finns där i.

Ni kan tänka er vilket krig det blir, när båda sidor sitter i samma kropp.