Ibland stirrar jag på dörren. Väntar på att det ska ringa på och att jag ska kika efter vem det är och att det är du. Att du bara hade vägarna förbi, att du saknade mig, att du fanns. Vad som helst. Jag vet att du aldrig kommer göra det, men lik förbannat kommer hoppet ändå.
När jag går på stan så håller jag i mobilen så hårt. Tänker att du kanske skickar ett sms och säger "hejjagsågdignyssstannaenstund". Och jag skulle stanna, men bara för en stund. Och bara lyssna på det du har att säga. Och du skulle le och skratta på det sättet bara du kan och jag skulle le och skratta bara för dig.

Och jag sitter och väntar. På något som inte kommer hända. Men jag kan inte låta bli. För jag är naiv och en drömmare, en förlorare och en vinnare. En som hoppas för mycket och agerar för lite.