Jag vill inte att någon ska dö, men det är aldrig någon som lyssnar på mig, sjunger jag tillbaka.
Och så börjar karusellen och alla dess sideshows igen. Och jag sitter här och bara väntar för det är nog nu det händer. Det är nog nu som the final call ringer ut till alla mörka hörn och alla strimmor av hopp. Det är nog nu det händer. Det är nog nu. Nu. Snart. Om en stund. Om ett tag.

Vi ska alla en gång dö, sjunger Kent.

Och dör en, dör en bit av alla, sjunger jag tillbaka. Men det är ingen som lyssnar, inte dom som dör, inte dom som nästan dör, inte dom som inte dör. Och känslan av skam, av skuldkänslor och dåligt samvete blir överväldigande för jag vet att det är sorg som bygger upp detta kaos och denna kalabalik, detta helvete som göms bakom väggar och tak och låsta dörrar och släckta lampor.

Vi ska alla en gång dö, sjunger Kent.

Och dör du, dör jag, sjunger jag tillbaka men vet att det bara är lögn för jag är livrädd för döden.