Precis pratat med min läkare. Hon är snäll. Och har en fin dialekt och säger alltid att det faktiskt inte är så konstigt att jag är sjuk, och att det jag känner inte är fel. Jag tycker om henne. Nästa vecka har jag tid där. (Kom ihåg.)

För en stund sedan satt jag på balkongen och frös medan jag rökte. Och så mindes jag plötsligt en natt i Sävja. När jag och en dåvarande vän satt på den balkongen under varsin filt mitt i natten och bara log. Vi var mycket bra vänner, jag och X. En kväll gick vi till slottet och avslöjade hemligheter för varandra, en annan satt vi bara och kollade på Sex and the City. X tillät mig att vara galen, och skrattade aldrig åt mig utan med mig.

Jag behandlade X mycket illa. Utan att jag egentligen ville det. Nu är vi inte vänner längre och det är någonting jag saknar fortfarande. Trots att det gått nästan prick ett år sedan det försvann. Jag har bett om ursäkt minst hundra gånger, men sveket jag gjorde var för stort.

Det är så mycket jag saknar.
Förlåt.