Jag börjar ana ett mönster i min ångest. Situationer, människor, tider, samtalsämnen. Mönstret gör mig ledsen, för det är någonting som jag inte alls vill ska vara negativt för mig utan positivt. Jag ser i min kalender när jag tagit medicin, när jag haft stark ångest och oro. Och it all becomes so clear.

And it breakes my heart.

Jag blir labil, mitt humör skiftar snabbare än vanligt (vilket jag inte trodde var möjligt), gråten i halsen hela tiden, pulsen ökar, luften blir kvav, trycket över bröstet outhärdligt, händerna skakar och allt snurrar.
Jag hoppas så att jag har fel. Men om detta stämmer, om detta mönster stämmer, så kommer jag ställas inför ett val som blir bland de svåraste jag någonsin tvingats göra.

Fan.