Finnarna täcker mitt ansikte, på bröstet, på axlarna, på ryggen. Jag vill gråta varenda gång jag ser mig själv utan smink, för en gång så hade jag en så felfri hy. Den var len och felfri. Och nu, varenda jag gång jag duschat så ser jag på mig själv i spegeln och hatar hatar hatar att jag ser ut som en äcklig prickig korv.

och ännu mer dumma hjärna som inte vill tycka att jag är fin som jag är.

För det är jag. Det vet jag. Egentligen.

Jag är fin med min otränade rumpa, med mina torra armbågar och trasiga nagelband och små tuttar.

Snälla låt inmedicineringen vara slut snart så att det vänder.

Först ner, sen upp. Kom ihåg det, Nova. Först ner. Sen upp. Upp. Upp!