Jag vill inte vara galen. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte att det ska vara ett projekt att komma upp ur sängen. Jag vill inte att det ska vara ett projekt att sova eller bara tänka på att gå och sova. Tappar tid, hatar att tappa tid. Jag vill inte vara besvärlig och svår. Vill inte skrika och gråta och vara helsäker på att jag kommer dö precis just nu och precis just där. Jag vill inte bli så förbannad och få sån ångest att S måste hålla i mig och trycka ner mig i sängen eller soffan bara för att jag inte ska göra illa honom eller mig själv.

Jag hatar att vara den jag är. Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att mitt sjuka påverkar så mycket i mitt liv att jag ibland ser mig som ett med min sjukdom. Fastän jag som person är helt okej. Jag är snäll, rolig, positiv, spännande, ömsint, generös, lojal och ärlig. och  SJUK. SJUK SJUK SJUK. Sjuk som förstör, sjuk som går sönder, sjuk som sjuk som sjuk.

Ibland vill jag bara få det att försvinna. Gå över. Slippa skiten. Orkar inte. Vill inte.

Och ibland, ibland så tänker jag i smyg att det fan räcker nu. Och tänker tanken.

Sitter i duschen i flera timmar. Bara sitter och gråter och är trött. Trött på allt och alla. Men mest av allt på mig själv. Om inte jag själv står ut med mig, vem ska då göra det? Om inte jag orkar, vem ska då orka? Jag är en börda. En börda på alla i min närhet. Som tvingas bära, hjälpa, stötta, lyfta, släpa, hålla.