Ni vet hur det känns att försöka gå någonstans, en fantastisk plats, och det blåser en för jävla motvind? Och håret flyger åt alla håll, tårarna bara sprutar och det blir till och med lite svårt att ta ordentliga andetag?

Så fungerar min relation med S. Låter det brutalt? Kanske nästan lite elakt att säga så? Det kanske det är, men det är också sant. Jag beskriver vår relation som Stormigt, men fint. Det är ingen romantisk drama, inte ens en romantisk komedi. Snarare en thriller med en hint av skräckfilm möter vardag och kaos.

S är nämligen bland de finaste jag har. Det ska kommas ihåg, från och med nu och för alltid. Men vi är olika, väldigt väldigt olika. Och inte som magneter, utan mer som natt och dag. Vi fungerar vid skymning och gryning men aldrig på varsin sida. Svårt att förstå kanske, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.

När det blir som mest kaosigt och stormigt. Då är det bra att Johnny finns.