Minns du när du var liten och dansade på sommargräs i rosa klänning och mamma och pappa satt i kvällsolen och log och stereon stod i köksfönstret och musiken bara ekade över alla grannar och alla stigar och alla träd. Och mitt där i musiken, i sommaren, i början av livet stod du och visste inte mer än att det kittlar skönt under fötterna. Kom ihåg det, glöm det aldrig. Glöm aldrig när du klättrade högst upp i granen på baksidan och hur du vinkade så glatt från toppen och du kunde se hela världen och ingen i hela världen kunde se dig för du stod högst upp av alla. Ingen tog sig högre än dig, du vann, du var kung, du var drottning, hela världen framför dina fötter. Glöm aldrig det. Tappa aldrig känslan av smultron på strån, födelsedagsmorgon när du vaknade redan när familjen kom upp  för trappen men du låtsades sova, glöm aldrig när du fick din första stereo eller när du köpte din första Suede-skiva.

Glöm aldrig. Håll fast vid det. Det är det som är viktigt. Det är det som du måste hålla i när du inte längre minns hur det var att känna hur livet var fint, när du inte minns hur det känns att skratta med hela hjärtat, hela själen, känna hopp och tro på kärlek och ett happilyeverafter.

Du vet att livet har varit hårt mot dig, du har kastats fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Du har mött medvind för att sedan spottas i motvind, gått in i väggar, krossat fasader, glas, dörrar, fönster, hjärtan. Du har lagat trasiga ben, händer, själar. Tejpar, limmar och lagar. Du vet att livet varit hårt. Du vet att livet varit svårt. Du vet hur orättvisa känns.