Nu sitter jag i gräset på Centralstationen i Uppsala. I skuggan av ett träd väntar jag på syster och aiko som ska få en present. Det är skönt här. Egentligen borde jag ta mig mer tid till att vara ensam, bara sitta någonstans och vänta på vad som helst. Har inte ens musik i lurarna utan lyssnar bara på den lilla fontänen framför mig. Det är fint här. Inga dumma ungar har haft sönder rabatterna, inga ölburkar i vattnet. Bara blommor, gräs och träd. Åh, den här sommaren har varit både kaotisk och hemsk och fantastisk. Men jag känner att jag lever. Om jag lägger handen mot min bröstkorg känner jag det lilla trashjärtat picka där inne och det är så skönt. Jag kan lyssna till mina andetag utan att vara rädd för att luften ska ta slut. Just idag är jag glad, just idag är jag stark.