Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard

Solen börjar sänka sig ner bakom träden och det börjar äntligen bli lite svalare ute. Tillräckligt i alla fall för att kunna sitta på balkongen utan att få värmeslag. Jag tycker om att sitta utomhus och titta på människor som går förbi, se liv och rörelse. Bara titta på dem när dem är vardagliga och normala. Försöka tänka mig in i deras liv bara för att för en stund glömma mitt eget för en stund eller två. Det är skönt med en paus från sig själv ibland.

Känt mig lite sorgsen idag. Vet inte om det är värmen eller om det är på grund av mina 13 timmars sömn inatt. Men det är någonting som sliter i mitt huvud. Kan inte sätta fingret på vad det är heller, vilket är ytterst störande. Kanske är det ingenting särskillt. Bara lite damm som kliar. Eller en skruv som sitter löst.