För några år sedan så hade jag oändligt många vänner, både nära och bekanta och där emellan. Jag träffade många människor och räknades som charmig, rolig och alltid taggad och glad. Varje dag hade jag någon att vara med och vi hade alltid helt ofantligt roligt. Sedan hände någonting. Jag slutade vara sådär charmig och rolig och felfri. Och plötsligt började folk att inse att jag faktiskt mådde ganska dåligt. Att jag faktiskt inte alls var särskilt pepp. Att jag faktiskt hade allvarliga problem både med mig själv och i min familj.

Från den sekunden började mina vänner backa undan, gå iväg, lova saker och bryta dem, inte orka lyssna, inte orka finnas. Människor som i löften sagt att det var alltid och jämt och ring när som helst. Ord är bara ord när det inte är någonting man lever upp till.

På väldigt kort tid blev jag sårad och sviken av väldigt många personer. Personer som inte pallade trycket. Personer som inte alls var särskilt intresserade av de verkliga jaget som fanns där under. Personer som inte ville lägga energi på att stötta och finnas.

Men där, i samma tid, fanns också de fina. De varma människorna som fanns dag som natt. Som lyssnade, klappade, kramade, pussade, höll om och förstod. De som ville vara nära, ville älska mig trots problematik.

Och jag älskar er. Jag älskar dig Caroline. Jag älskar dig Sofie. Jag älskar dig Stefan. Jag älskar dig Elina. Jag älskar dig Kristin. Jag älskar dig Hanna. Jag älskar dig Gunnar. Jag älskar dig Emelie. Jag älskar dig Johan.
Oavsett om ni varit nära tätt inpå så att ni kunnat se mig, eller om ni varit mil ifrån och bara kunna höra mig, så har ni varit så fantastiskt starka och tålmodiga med mig.

Jag är er evigt tacksam.
<3