Känns som att jag är på väg in ett skov igen. Orken och lusten har liksom försvunnit någonstans och jag fruktansvärt svårt att koncentrera mig och fokusera; på studier, i samtal eller i serier. Jag har mycket svårt att följa ett samtal och ännu svårare att kunna hålla en röd tråd när jag pratar. Jag glömmer ofta vad min poäng var.

Stackars S är den som alltid får stå ut med mina allra värsta sidor. När jag inte är där så ringer jag flera gånger om dagen bara för att höra hans röst och så känner jag mig sämst och ful och värdelös och får för mig att jag inte duger, vilket går ut över honom. Jag blir paranoid och nojig över att han ska tröttna på mig och lämna mig. Vilket han alltid säger att han aldrig kommer göra. Och när jag mår bra så tror jag på honom.
Att han står ut är jag så enormt tacksam över. <3

Ett annat tecken på att jag verkar vara på väg nedåt igen är att jag tappar hungern. Jag känner mig inte hungrig och det enda jag kan tänka mig att få i mig är kaffe och socker (typ muffins eller bullar etc). Att jag sedan är trött jämt och ständigt är också ett relativt säkert kort.

Som tur är så ska jag till läkaren nästa vecka och förhoppningsvis få ut nya antideppressiva och någonting stämningsstabiliserande.