Har du någonsin känt som att lungorna inte får plats?

Nu sitter jag i gräset på Centralstationen i Uppsala. I skuggan av ett träd väntar jag på syster och aiko som ska få en present. Det är skönt här. Egentligen borde jag ta mig mer tid till att vara ensam, bara sitta någonstans och vänta på vad som helst. Har inte ens musik i lurarna utan lyssnar bara på den lilla fontänen framför mig. Det är fint här. Inga dumma ungar har haft sönder rabatterna, inga ölburkar i vattnet. Bara blommor, gräs och träd. Åh, den här sommaren har varit både kaotisk och hemsk och fantastisk. Men jag känner att jag lever. Om jag lägger handen mot min bröstkorg känner jag det lilla trashjärtat picka där inne och det är så skönt. Jag kan lyssna till mina andetag utan att vara rädd för att luften ska ta slut. Just idag är jag glad, just idag är jag stark.

Låg och tänkte på gamla minnen igårkväll. Fina minnen från förra sommaren då man låg utomhus i solen och lyssnade på musik och bara var. Och när man köpte några öl och satt i stadsparken. Eller förra vintern då puben Williams var mitt andra hem och jag lärde känna hur många fina människor som helst. Jag saknar äventyr. Saknar mitt-i-natten-bus och allt som hör till. Det är inte så att jag inte trivs med att vara tråkig och vardaglig, det är väldigt lugnt och bekvämt. Men ibland, bara någon gång ibland, skulle jag vilja ge mig ut på äventyr igen.
Ni vet, vara lite full-i-fan och leka omkring.

Varit en mulen dag. Har inte alls varit på topp, mest legat i soffan och gjort ingenting. Känner mig mycket ensam. Ensam i mig själv, det är svårt att förklara. Lyckades få i mig lite kebabrulle idag vilket är bra.

Förstår inte vad det är för fel på mig, har tappat lusten och orken. Vill bara sova och röka. Känns som att jag tappat någonting av mig själv, som att det saknas en pusselbit. Jag fungerar inte normalt längre och det stör mig, och det krävs så mycket energi för att hålla skenet uppe. När jag ligger i mörkret i sovrummet brukar jag viska ut i tomma intet att "ge mig ork, ge mig lust, ge mig livet".

Kanske hör någon mig.

Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard

Solen börjar sänka sig ner bakom träden och det börjar äntligen bli lite svalare ute. Tillräckligt i alla fall för att kunna sitta på balkongen utan att få värmeslag. Jag tycker om att sitta utomhus och titta på människor som går förbi, se liv och rörelse. Bara titta på dem när dem är vardagliga och normala. Försöka tänka mig in i deras liv bara för att för en stund glömma mitt eget för en stund eller två. Det är skönt med en paus från sig själv ibland.

Känt mig lite sorgsen idag. Vet inte om det är värmen eller om det är på grund av mina 13 timmars sömn inatt. Men det är någonting som sliter i mitt huvud. Kan inte sätta fingret på vad det är heller, vilket är ytterst störande. Kanske är det ingenting särskillt. Bara lite damm som kliar. Eller en skruv som sitter löst.

Förändring kan vara härligt, skönt och alldeles alldeles för jävlig... Jag har länge haft svårt med förändring. Jag känner mig lätt otrygg och osäker i ovana situationer. Har svårt att öppna mig för nya människor och om jag väl släppt in en person vill jag inget hellre än att behålla denna för resten av livet. Men det är svårt att hålla i en person så länge, svårt att få en person att stanna. För många vill se världen, vill komma nära fler, vill kyssa flickor och uppleva saker långt långt borta. Och då är förändringen ett faktum. Då finns det ingenting man själv kan göra förutom att le artigt och säga att "det är okej, hoppas du blir lycklig, vi ses".

Även fastän det enda man vill är att be på sina bara knän att "snälla stanna, lämna mig inte här, jag dör utan dig".

Kvällssolen värmer mitt ansikte. Har en alldeles lagom och bekväm trötthet i kroppen. Det är lugnt ute i bygden ikväll, vilket är ovanligt. Inga barn som cyklar, inga mopeder som kör, inga hundar som skäller. Jag trivs så bra i lugna vatten; där det oftare är tyst än högljutt, där det oftare går långsamt än fort. I lugnet trivs jag som bäst, i alla fall när så mycket varit kaos och panik tidigare. S och jag ligger i varsin del av soffan och zappar mellan CSI, Spiderman 3 och Poltergeist. Efter all städning idag är vi båda rätt slöa nu. Men Cornelia, en av våra tre majsormar, är pigg och ringlar omkring i terrariet. Hon är så fin, röd albino, född 1998. Ska lägga upp lite bilder på dem alla någon dag framöver.

Någon bjöd på sig själv, någon låtsas vara kär.
Vad glad han ser ut, han har väl inte glömt bort
Att hans mamma är ful och han är dålig på sport


Dagen är mulen och grå. Inte ens ormarna orkar ringla omkring en dag som denna. Spökena på mina pyamasbyxor håller mig sällskap i vardagsrummet och ångesten börjar lägga sig lite. Så mycket jag egentligen borde göra, men inte orkar. Jag har ingen lust, ingen energi, inget alls. Rösten i telefonen gör mig både lugn och frustrerad, stillar mitt kaos men startar en tornado.
Hela livet går på repeat och jag gör samma sak varje dag, samma ingenting varje dag. Går omkring. Stirrar i taket. Pillar bort nagellack. Följer blåmärken med fingret. Dricker juice ur förpackningen. Bara väntar på att livet ska sluta ta mig på omvägar och bara slänga upp mig på motorvägen igen. Jag är trött på att springa snubblandes på snåriga stigar som bara river och sliter i mig. Vill inte skrapa knäna mer, vill inte plocka barr från håret.

 

Det surrar från elementet i sovrummet. Kan höra tåg dåna förbi. Människor på väg bort, på väg hem, på väg ingenstans. Det susar i mina öron och det enda jag vill är att hålla händerna för och skrika så högt det bara går. Om det ens går. Min röst håller inte för en sådan kraftansamling. Känns som att jag trasslat mig fast igen i det här förjävliga nystanet som kallas livet. Livet där vänner blir ovänner, respekt blir krig, kärlek blir hat. Där sanning blir lögn. Där lögnen blir sann. Jag ligger ensam och tyst i sovrummet. Försöker få någon ordning på någonting, vad som helst. Förbannat mig själv för att jag inte dammsög upp oboypulvret från golvet, att jag inte satte nytt påslakan på täcket, varför den stora gråa fula datorskärmen fortfarande står här inne. Kaos. Allt är bara KAOS KAOS KAOS.