CSN, ni är sämst.
Alltså jag är ledsen men så är det. CSN ni är fullständigt dumma i huvudet rätt ofta. Ni har nekat mig bidrag trots TRE journaler som bevisar anledningen till mina misslyckade studier.
Nu sitter jag här i min lägenhet med två obetalda hyror, en obetald el, bredband och mobilräkning och inga pengar. Min sista chans är att dom godkänner mitt läkarintyg som jag faxade in i fredags. Tänker ringa Er varenda jävla dag och fråga, så att ni vet!
Stressen över att inte ha några pengar är fullständigt överväldigande. Jag kan knappt koncentrera mig på någonting. Jag förtjänar faktiskt att få studiemedel! Jag förtjänar att få studera, utbilda mig och skapa mig ett liv. Jag gör det, förstå det!
Nu sitter jag här i min lägenhet med två obetalda hyror, en obetald el, bredband och mobilräkning och inga pengar. Min sista chans är att dom godkänner mitt läkarintyg som jag faxade in i fredags. Tänker ringa Er varenda jävla dag och fråga, så att ni vet!
Stressen över att inte ha några pengar är fullständigt överväldigande. Jag kan knappt koncentrera mig på någonting. Jag förtjänar faktiskt att få studiemedel! Jag förtjänar att få studera, utbilda mig och skapa mig ett liv. Jag gör det, förstå det!
Sammanfattning helgen.
Under helgen har jag gjort ganska mycket faktiskt. För ovanlighetens skull.
Fredagen började med att jag åkte till S och drack vin tillsammans med S och hans kompis. Efter lite diskussion om huruvida vi skulle stanna hemma eller inte så åkte vi in till Gävle och gick till Heartbreak. Första gången jag över huvudtaget är i Gävle tror jag och Heartbreak var helt okej. Sjukt mycket folk dock. S bjöd på goda drinkar och vi dansade lite. Hade helt glömt att S faktiskt dansar när han är ute. STORT PLUS! <3
Vi kom hem vid fyratiden och somnade rätt hårt.
På lördagen gick vi upp ganska tidigt och åkte till Solna för att gå på Reptilmässan. Jag dog framför varenda söt gullig underbar bäbisorm och ville att S skulle köpa allihop till mig. Han sa Nej, men köpte ett terrarie som jag ska få välja reptil till. När vi får pengar alltså. :) Sötunge <3 På kvällen kollade vi på film och tog det bara lugnt.
Söndagen vaknade vi rätt sent, men möttes som ni ser i tidigare inlägg, av söta små kattungar. Jag packade ihop mina saker och gick över till Åsa och drack kaffe några timmar innan jag åkte hem.
Bra helg. Sånt gillas!
Kissekatter!
Imorse vaknade jag och S till denna urgulliga syn! Kiara har äntligen fått sina ungar. På bilden syns bara tre stycken men hon fick hela fem stycken vita (med mörk och orange teckning) långhåriga små krabater. <3 Så himla söta så att jag nästan höll på att dö där framför den lilla bananlådan som vi gjort iordning åt henne. Om någon vecka är det Safiras tur att bli mamma för första gången.
Att klara sig på egen hand
Och då menar jag inte att kunna laga mat, diska, städa och rensa avloppet. Jag menar att kunna klara sig utan att konstant prata med någon, umgås med någon, ja ni vet allt sånt där socialt.
Jag bodde ihop med S i över ett halvår. Det var oändligt skönt att alltid ha någon som kom hem, eller som fanns där när man själv kom hem. Som delade samma luft som en själv. Ni kan säkert tänka er vilken förändring när jag sedan flyttade tillbaka till min egna lilla etta i ghettot.
Tystnaden. Tristessen. Jag hade helt glömt hur man roade sig på egen hand. Och att vara tyst i flera timmar.
Nu, efter några veckor så börjar det komma tillbaka. Tristessen blir lite av ens kompis och inte en fiende. Men det är fortfarande ibland som jag bara lägger mig i soffan och bara glor och tror att jag nog kommer tyna bort snart om ingenting händer.
För visst kan jag laga mat, och diska, städa, rensa avlopp, byta proppar och glödlampor, handla, plugga, bygga möbler, skaka mattor, byta dammsugarpåse och vädra. Men att roa mig själv... det är jag uppenbarligen helt värdelös på.
Jag bodde ihop med S i över ett halvår. Det var oändligt skönt att alltid ha någon som kom hem, eller som fanns där när man själv kom hem. Som delade samma luft som en själv. Ni kan säkert tänka er vilken förändring när jag sedan flyttade tillbaka till min egna lilla etta i ghettot.
Tystnaden. Tristessen. Jag hade helt glömt hur man roade sig på egen hand. Och att vara tyst i flera timmar.
Nu, efter några veckor så börjar det komma tillbaka. Tristessen blir lite av ens kompis och inte en fiende. Men det är fortfarande ibland som jag bara lägger mig i soffan och bara glor och tror att jag nog kommer tyna bort snart om ingenting händer.
För visst kan jag laga mat, och diska, städa, rensa avlopp, byta proppar och glödlampor, handla, plugga, bygga möbler, skaka mattor, byta dammsugarpåse och vädra. Men att roa mig själv... det är jag uppenbarligen helt värdelös på.
No one ever said it was easy
Pendlar upp och ner. Efter varje upp kommer ett sjuhelvetes ras ner och jag blir nervös, orolig, paranoid och ledsen. Oftast helt utan anledning. Eller av världens minsta anledning.
(Note to self: Världen går inte under på grund av damm i hörnen)
Nej jag vet. Men paniken och stressen i mig känns lika verklig som om världen på riktigt skulle gått under. Tiden bara kryper fram. Beslutsångesten blir brutal. Ska jag säga något? Ska jag skita i det? Ska jag röka? Ska jag äta? Ska jag gråta? Ska jag slåss? Ska jag skratta? Ska jag låtsas? Ska jag försöka?
Tröttheten blir så påtaglig när hjärnan hinner ikapp. När man lyckats koncentrera sig på filosofer och historia så pass hårt att man stängt ute allt annat. Det man glömmer är att det då legat och samlat ihop sig ungefär hundrafemtioelvatusenfyrahundraåttiotre stycken saker som krashar över en som world trade center. Och där i botten ligger man och bara tänker: Fan också... det här sög ju.
Varenda gång som jag försöker förklara, oavsett om det är för S, för någon vän eller för en läkare, så misslyckas jag. Det är så svårt att förklara någonting som man inte riktigt själv förstår. Som man inte riktigt kan sätta fingret på. Frustrationen blir då enorm och man vill så gärna få folk att säga "Jaha, jag förstår" men man ser i ögonen att dom bara nickar för att sympatisera... Fastän dom egentligen inte förstår någonting av det man säger.
Kraften som läggs på att försöka trycka ner och undvika ångest och oro och problem gör mig alldeles utmattad. Jag har mitt hopp hos medicin. Tänk om allt bara försvann tack vare piller. Tänk vad lätt allt skulle bli. Tänk vad mycket enklare det skulle vara att älska mig då.
Stackars S... Jag är världens sämsta människa.

Pendlar upp och ner. Efter varje upp kommer ett sjuhelvetes ras ner och jag blir nervös, orolig, paranoid och ledsen. Oftast helt utan anledning. Eller av världens minsta anledning.
(Note to self: Världen går inte under på grund av damm i hörnen)
Nej jag vet. Men paniken och stressen i mig känns lika verklig som om världen på riktigt skulle gått under. Tiden bara kryper fram. Beslutsångesten blir brutal. Ska jag säga något? Ska jag skita i det? Ska jag röka? Ska jag äta? Ska jag gråta? Ska jag slåss? Ska jag skratta? Ska jag låtsas? Ska jag försöka?
Tröttheten blir så påtaglig när hjärnan hinner ikapp. När man lyckats koncentrera sig på filosofer och historia så pass hårt att man stängt ute allt annat. Det man glömmer är att det då legat och samlat ihop sig ungefär hundrafemtioelvatusenfyrahundraåttiotre stycken saker som krashar över en som world trade center. Och där i botten ligger man och bara tänker: Fan också... det här sög ju.
Varenda gång som jag försöker förklara, oavsett om det är för S, för någon vän eller för en läkare, så misslyckas jag. Det är så svårt att förklara någonting som man inte riktigt själv förstår. Som man inte riktigt kan sätta fingret på. Frustrationen blir då enorm och man vill så gärna få folk att säga "Jaha, jag förstår" men man ser i ögonen att dom bara nickar för att sympatisera... Fastän dom egentligen inte förstår någonting av det man säger.
Kraften som läggs på att försöka trycka ner och undvika ångest och oro och problem gör mig alldeles utmattad. Jag har mitt hopp hos medicin.
Tänk om allt bara försvann tack vare piller.
Tänk vad lätt allt skulle bli.
Tänk vad mycket enklare det skulle vara att älska mig då.
Fotosöndag: Fokus Spår Doft
Jag har tidigare berättat kring Fotosöndag. Och jag har faktiskt tyvärr länge varit rätt frånvarande vid deras teman. Mest för att jag haft annat att tänka på och lägga energin. Men nu är jag tillbaka och nedan kan ni se mitt bidrag. (dock som liten bild eftersom att jag inte orkar lägga över bilden från min iphone)
Ska tilläggas att jag inte använder någonting annat än min iPhone 3GS för att fotografera och diverse redigeringsapplikationer. Det krävs inte en superkamera för att kunna få en bra bild. Kom ihåg det!
Mitt bidrag till Fotosöndags tema:
Fokus Spår Doft
Sömn, Kaffe och Cigg
Inatt fick jag äntligen sova. Fick en Propavan (rogivande) av S och sov 11 timmar. Äntligen. Känner mig som en helt ny människa. Vågar dock inte ta en till ikväll då jag måste upp och iväg till stan imorgon, och har verkligen inte råd att försova mig.
Var över till Familjen på andra sidan en stund. Var bara herr Pappa hemma, men drack kaffe och åter sockerkaka med honom och skrattade åt gamla minnen. Nu är jag hemma hos S och trodde att han skulle ha gjort mat till halvsex som han sa, men han har inte börjat så antar att det inte blir förrän närmare sjutiden. Om jag har tur.
Förresten! Har från torsdags bara rökt 5 ½ cigg om dagen. Inte så illa att få från nästan 20 stycken till 5.
Duktiga mig!
Mina favoritungar; Alvin & Belle


Morgon.
Låg i sängen till klockan 14 idag. Vaknade vid 10, men ville verkligen inte gå upp. Vill egentligen gå och lägga mig igen och sova bort resten av denna lördag. Dock går inte det för jag har massa grubblerier för mig idag, mest på grund av mina drömmar inatt (eller ja, i morse).
Ska nog kanske gå över till Familjen på andra sidan och dricka en kopp kaffe eller så.
Kanske. Om jag orkar klä på mig.
Sov gott och dröm sött om mig
Så säger S till mig varje kväll innan vi ska sova. När vi ligger i sängen i mörkret och bara blundar. Sen kysser han mig, säger "Jag älskar dig" och håller om mig. När han somnat stiger jag oftast upp och sätter mig vid datorn. Jag vet inte varför, men tanken på att sova gör mig oerhört stressad. Vet inte om det har med tiden man bara tappar, eller om det är rädslan över ytterligare en dag, oron över vad morgondagen har med sig. Har ingen aning. Men stressen, oron och dom ostoppbara tankarna gör det helt omöjligt att sluta ögonen.

En av mina största problem med sovandet är tankarna. Dom bara dyker upp och jag kan inte stoppa dom på något sätt. Det är som att drömma, fast man är vaken. Det är oftast hemska tankar; någon dör, eller försöka döda mig, tortyr av någon jag älskar, mina föräldrar i en bilolycka. Ni vet, sånt där man absolut inte under några omständigheter vill vara med om. Känslorna som dyker upp med tankarna känns så äkta dessutom. Så oftast börjar jag gråta eller skaka eller gny. Det är ett mission. Ett projekt att lyckas somna.
Ser fram emot att träffa Läkaren den 19:e och diskutera medicinering.
Julafton 2.0
Idag hade jag en liten julafton bara för mig. <3 Sofie, Kristin och Hanna hade med sig julklappar till mig (eftersom att jag inte kunde vara med på deras sammankomst dagen innan jul). Vi satt på Café Storken och drack kaffe och pratade massor. Saknat det! Ska nog ta och rycka mig själv i kragen och komma iväg oftare och träffa dom allihopa.

Fick i alla fall:
Två tokjävelfina pinup-bilder i A3-storlek
Ett iphone-display-skydd som fungerar som spegel
En cepehelvetesfin rosa armbandsklocka
En sjujävlavacker kalender
En sockersöt ring med matchande örhängen
Klistermärken
Jan Stenmark-vykort
Det är när man får såna fina saker som man önskar att man hade haft råd att köpa någonting tillbaka. Får försöka gottgöra i efterhand när min ekonomi väl väljer att återinfinna sig i mitt liv.
Jibberish
Har varit en väldigt kort och långsam dag idag. Har mest legat i soffan och tittat på tv. Var över på en kopp kaffe hos Familjen på andra sidan spåret och just nu kollar jag på filmen World Trade Center på 4:an.
Imorgon ska jag träffa tre av mina favoritflickor och dricka kaffe och prata om allt och ingenting. Ska bli mysigt. Det är min enda plan fram till måndag, så annars får man bara se vad som händer.

S står i duschen just nu.
Behövligt måste jag säga, men jag var minst lika ofräsch
som han var för typ 2 timmar sen. Ovärt inlägg. Hej.
Narnia var en besvikelse
Narnia - kung caspian och skeppet gryningen var inte alls så bra som jag ville. Caspian var snygg som vanligt men i övrigt känns det som att Narnia-filmerna bara kommer att bli sämre och sämre. Det var alldeles för mycket som fattades i filmen. Tråkigt. Jag gillar verkligen första filmen och andra var också bra. Aja, synd.
Just nu sitter jag och S i soffan och gör inte mycket, man kanske borde försöka sova lite. Imorgon behöver jag inte gå upp alls så då kan jag passa på att försöka ta igen förlorad sömn. ( jag sover ju i snitt tre timmar per natt). Vi hörs imorgon :*
Just nu sitter jag och S i soffan och gör inte mycket, man kanske borde försöka sova lite. Imorgon behöver jag inte gå upp alls så då kan jag passa på att försöka ta igen förlorad sömn. ( jag sover ju i snitt tre timmar per natt). Vi hörs imorgon :*
Uppdatering från min iphone
Fikade på Wayne's Coffee idag med Sofie. Hon kan ju vara bäst i världen. Vi drack kaffe och pratade om hur många bra saker jag gör och hur man ibland måste stå still en stund gör att senare kunna ta världen med storm. Jag är mycket tacksam över att hon finns. Nu ska jag och S se på Den senaste Narnia. Puss
Det är någon form av onsdag idag

S ligger fortfarande kvar i sängen och halvsover, vilket är dumt eftersom att jag vill att han ska fixa nytt batteri till brandvarnaren då den piper skithögt med 1 minuts mellanrum. Blir helt knäpp av det.
Börjar oroa mig för att det är något som inte riktigt stämmer med Johnny. Kanske är jag bara nojig, men det känns som att det är någonting med hans mage eller höfter. Ska googla lite och om jag inte får fram något så tar jag honom till veterinären. Mammas hjärta!
Stormigt, men fint.
Ni vet hur det känns att försöka gå någonstans, en fantastisk plats, och det blåser en för jävla motvind? Och håret flyger åt alla håll, tårarna bara sprutar och det blir till och med lite svårt att ta ordentliga andetag?
Så fungerar min relation med S. Låter det brutalt? Kanske nästan lite elakt att säga så? Det kanske det är, men det är också sant. Jag beskriver vår relation som Stormigt, men fint. Det är ingen romantisk drama, inte ens en romantisk komedi. Snarare en thriller med en hint av skräckfilm möter vardag och kaos.
Inte alltid.
Men ofta.
S är nämligen bland de finaste jag har. Det ska kommas ihåg, från och med nu och för alltid. Men vi är olika, väldigt väldigt olika. Och inte som magneter, utan mer som natt och dag. Vi fungerar vid skymning och gryning men aldrig på varsin sida. Svårt att förstå kanske, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.
När det blir som mest kaosigt och stormigt. Då är det bra att Johnny finns.

När någon ser vad som egentligen är fel.
Det kändes välbekant och bekvämt att åter igen sitta i den röda fåtöljen. På bordet ligger en limegrön penna med texten "Concerta" och ett paket näsdukar. Trafiken utanför är snabb men jag hör inget av den. Det är tyst här inne. Fram tills Carina frågar varför jag kommit tillbaka efter mitt års uppehåll. Och då kommer allt fram.
Och hon nickar, antecknar och förstår. Hon lägger inte huvudet på sned och ömkar mig, hon lyssnar och ser att det finns en lösning för mitt sjuka.

Det är det som är det fina. Hon ser inte mig som ett problem, utan mitt sjuka som ett problem.
Det är få som gör det.
Och jag berättar, dricker ur mitt hämtkaffe och bara pratar och pratar och pratar. Hon hon lyssnar så tålmodigt på saker jag svamlar om och försöker förklara, men som inte går. Och vi vrider och vänder på det tills vi till sist inser vad det är som skaver. För det är rätt mycket som gör det. Skaver alltså.
Efter över en timme kliver jag ut i verkligheten igen. En fjäder lättare.
För jag är sjuk. På riktigt. Det är inget hittepå. Det är bekräftat. Och nu ska det bort.
Sammanfattning år 2010
År 2010 hände detta

Jag:
- mötte Stefan en kall och frusen vinternatt och stannade -
- tappade och fick tillbaka min bästa vän Caroline -
- fick en katt som heter Johnny och är lite trög -
- dansade mig svettig på ett tomt dansgolv -
- drack en miljard koppar kaffe med Sofie -
- insåg att jag borde äta medicin -
- gick alldeles för lite på bio -
- flyttade ihop med Stefan -
- slutade äta min medicin -
- skrattade tills jag grät -
- grät tills jag skrattade -
- blev inte gravid -
- dog inte -
When you feel like giving up, remember why you held on for so long in the first place.
Stefan ligger och sover bredvid mig i soffan. Han småsnarkar och det gör mig lugn. Det är underligt vilka saker som från början kan verkar irriterande, men som senare blir ens trygghet.
Imorgon ska jag till läkaren och börja mitt nya liv. Jag tänker inte sluta röka. Inte än i alla fall. Men jag tänker börja leva. Tänker tacka och ta emot den hjälp som faktiskt finns. Och inte försöka klara av varenda stenhårt knut själv. Ensam är stark är någonting jag inte tror på. Tillsammans är man som starkast. Tillsammans är man som rakast, finast, vackrast. Det krävs inte att någon bär en, bara att någon går bredvid.
Och jag har fina människor som gör det.

Jag har många gånger förbannat fan och hans moster och gud och alla andra för att allt jämt ska vara så svårt. Jag har varit så förbannad och ledsen och uppgiven över att inte lyckas fungera normalt, som alla andra. Jag har legat vaken om nätterna och önskat att jag var tråkig, dötrist och alldeles underbar. Men det är jag inte.
Jag är enormt krävande, komplicerad, oberäknelig, panikslagen och sjuk.
Kanske blir år 2011 det året då jag accepterar mig själv och att jag är sjuk.
Kanske blir år 2011 det året då alla andra också gör det.
Det är underligt
Har du någonsin känt som att lungorna inte får plats?
Som att det enda du vill är att bryta upp hela bröstkorgen, varenda revben,
bara för att kunna andas ordentligt? Trycka fingrarna under revbenen och bända, dra, pressa upp det bara för att slippa kippa efter luft?
Har du någonsin velat slå huvudet så hårt i väggen att du tuppar av bara för att få världen att stå still?
Legat stilla i duschen med vattnet piskande så hårt mot din trumhinna så att du ska slippa höra någonting?
Slagit händerna för öronen och skrikit allt vad du kan för att tysta dig själv?
Det låter konstigt, eller hur?
Det låter som sådant man bara ser på film eller läser i böcker. Ett påhitt. Ett skämt.
Ett titta-på-henne-vilken-jävla-äcklig-uppmärksamhetshora-hon-är.
Ni kanske har rätt. Ni som säger så. Ni som säger allt som ni säger.
Kanske har jag hittat på allt i mitt huvud.
Kanske sitter det inga demoner där och äter och biter och sliter och river och förstör.
Eller så är det sant.
Hur kan ni uttala er om någonting alls?
Hur kan ni sitta på era höga hästar och spotta på mig när jag redan ligger?
Hur kan ni se på mig och avgöra någonting mer än min hårfärg?
Det är underligt, eller hur?
När det inte längre är så roligt utan blodigt allvar.
När ni trampar över mig och inser att det kanske inte var så smart
så trevligt
så bra
så kul ändå till sist.
När ni kommer krypande tillbaka och säger att
det var inte meningen att skada dig vi ville bara skrämmas lite.
Underligt. Eller?
Hej 2011
Nytt år och ett nytt försök att återuppliva bloggen. Har ingen speciell anledning till det faktiskt, kräver bara lite mer uppmärksamhet än vanligt.
Nyåret kräver stora förändringar, hos mig själv. För det första ska jag till läkaren och göra allt han/hon säger. Tänker peta i mig varenda medicin om det så krävs, för jag orkar inte vara helt kokobäng längre. Jag tänker göra 2011 till ett normalt och tråkigt och fantastiskt år.
Från och med nu.